Vi får väl se om jag lever om sju dagar, idag är det dag ett
Där hälsades vi välkomna och Johanna och Ingrid var redan där. De hade för övrigt redan bekantat sig med Elins släkt för de hade råkat gå till fel hus först och där mött Elins farfar.
En halv minut efter oss Mantorp-Mjölby-bor kom de tre människorna ifrån Boxholm och alla som kunde komma, var där!
Vi blev bjudna på mat. Jag kände mig jättedum som inte hade frågat om det utan stressat i mig mat innan jag åkte. Ett enda enkelt sms med texten "Ska vi äta innan vi kommer? :) " Hade gjort att jag hade sluppit att stressa innan! Lite tacos fick jag ändå i mig och den var jättegod!
Sedan kom då den stora frågan!
Det var ju trots allt filmkväll! Skulle vi se den minst läskiga filmen.... eller den mellan-läskiga filmen..... eller den LÄSKIGA filmen!!!!
Jo vi valde den av de tre filmer som fanns att välja på som var läskigast. Om jag ska sammanfatta den lite kort så kan jag säga.
Den var inte helt jättemysig alla gånger..... :)
Det som jag kommer ihåg allra bäst är dock inte de läskigaste scenerna (känn att ni misslyckats ni som gjort filmen) Istället minns jag när det kommer en mycket stilla scen. Det är väldigt tyst och PLÖTSLIGT byter de scen till ett dundrade tåg som åker förbi!!! Hela soffan med tjejer bredvid mig hoppade till. Det var oförglömligt komiskt!
För övrigt så satt jag jämte Elin som redan sett filmen. När hon kollade bort.... gjorde jag det också!
Det jag vill att ni ska veta är att i filmen så såg de som senare dog först en video och sedan ringde telefonen! Där sa en röst att de hade sju dagar kvar att leva och efter sju dagar så dog de på de mest underliga sätt!
Vi som satt i soffan såg ju den här videon flera gånger när den spelades upp för de som sedan skulle komma att dö.
Sedan när filmen var slut så satte vi tjejer oss och pratade... pratade och blev bjudna på chips och åt gurka med en dipp som inte gick att sluta äta.
Plötsligt ringer min mobiltelefon. Klockan är runt tolv och om ett par minuter så börjar alhelgonaafton!
Som tur var så var det inte någon som viskade i luren att jag bara hade sju dagar kvar att leva. Istället var det min far som meddelade att han stod ute på gården och tänkte skjutsa hem oss nu.
Fast vi vet ju inte säkert än. Idag är dag ett... Om sex dagar vet vi hur många tjejer det finns kvar... i... NV.... 09!!!!
Vi försökte i alla fall...
Igår åkte Bea och jag in till simhallen i Mjölby. Tanken var att vi skulle börja komma iväg och röra på oss under lovet. Vara så där duktiga som alla tjatar om att man ska vara.
Efter att ha mosat in alla våra saker i ett skåp eftersom det bara var Bea som hade fått med sig hänglås så gick vi ut till badet.
Där är det i vanliga fall en flytande "lina" som jag inte just nu kan komma vad de heter. Den brukar avgränsa den delen av bassängen där man får bada fritt från den delen där man motionssimmar. Fast nu var det ju lov så man hade öppet i hela bassängen och det var fritt fram för alla barn att bada överallt. Dessutom hade man satt upp en bana av flytande madrasser tvärt över bassängen.
Vi prövade att simma lite försiktigt men det var hopplöst. Efter fem minuter ropade dessutom badvakten ut i högtalarna att de startade en skattjakt. Plötsligt var det ännu mer barn som lekte och letade i vattnet.
Med andra ord gav Bea och jag till en början upp. Istället flöt vi runt lite på en madrass, pratade, hade det trevligt. Som tur var spärrade de ändå av en del efter ungefär en timme så att vi kunde få simma lite i alla fall.
Därefter köpte vi varsin macka och lite choklad och efter det gick vi till Beas mammas jobb och fikade. En väldigt lyckad dag, helt klart!
Idag var jag med familjen i Norrköping. Jag har två Beatlesfans till småbrorsor i min familj. VI kom in i en affär som sålde skivor, plancher och lite roliga broscher mm. Mina småbrorsor blev helt lyckliga för det fanns mängder utav Beatles-saker. Det blev många varv i den lilla affären och många frågor till mannen i kassan. Med oss hem fick vi något så knäppt som ett monopol med Beatles-tema.
Ett fotografi från när vi var i fjärilshuset i Stockholm i somras
Inspärrade i tre år utan att ha blivit upptäckta
Idag har jag tillbringat dagen på Mjölby Kulturskola. Jag var där mellan halv tolv och fyra. Sammanlagt spelade jag i en kvart. Resten av tiden spelade jag med de yngre violinisterna för att hjälpa dem att spela. Jag trodde faktiskt att lita mer tid skulle gå till oss äldres spelande fast det var roligt att få vara den som var duktig. Mycket bra för ens ego måste jag säga!
När jag kom hem så låg det en massa tröjor och T-shirts som jag aldrig sett förut över hela golvet.
Min lillebror hade sagt åt att han tyckte att det lät som att det var lite dämpat ljud i hans bastrumma. (Jag kan inte säga att jag håller med som bor vägg i vägg med honom) Därför ville han öppna upp den och kolla inuti. Pappa har dock inte tyckt att det finns någon anledning och har sagt att han inte tror att det finns något i den.
Fast idag hade de då öppnat den. Där i fann de tjugo tröjor/T-shirts och två par långkalsonger som den tidigare ägaren lagt dit. I tre år har vi haft trumsetet utan att upptäcka detta! Därför kära läsare, låg det en matta utav tröjor på golvet när jag kom hem. Mina småbrorsor ville visa hur mycket det rymts i bastrumman!
En liten banan
Idag köpte vi ekologisk odlade bananer. De var väldigt små! Ungefär en halv "vanlig" banan. Jag älskar dem för bananerna som vi åt när vi var Egypten såg precis ut på det viset så de får mig att minnas när vi var där! De serverade sådana frukter på hoteller där vi bodde varje lunch och även vid middagarna om jag inte minns fel.
Ett litet ganska annorlunda inlägg blev det
Nummero 100
Höstlovet har påbörjats och jag har fullt upp!
Det är flera tjejkvällar som väntar, en dags fiolspelande, idag var jag med Ida i simhallen, på onsdag ska jag och Bea börja med vårt tränande och sedan ska vi försöka klämma in minst ett träningspass till under lovet. Dessutom skulle jag iväg med familjen någon dag sedan måste jag hinna plugga lite och naturligtvis måste jag se till att få någon riktigt slapp dag! Synd att lovet inte är längre.... :)
I fredags hade vi FN-dag. Det var flera föreläsningar och olika övningar. I en övning blev vi uppdelade i olika grupper. Sedan fick vi femton minuter på oss att skriva en låt med temat respekt som senare skulle framföras för klassen.
Sjunga! Inför klassen! Jag dör! (mina tankar)
Faktum är att jag på något sätt överlevde. Jag tillhörde den enda grupp som inte tog en känd melodi som redan fanns. Samuel tyckte att det var fusk. Istället improviserade vi. Ehm...
Jo men det gick faktiskt bra. Den gång vi lyckades bäst var just när vi stod inför klassen så det var helt okej. Nu vill vår lärare att vi ska framföra låtarna för alla andra äldre som också går NV.....
På eftermiddagen hade vi dubbeltimme i idrott som tillbringades i simhallen. Dock blev vår lärare väldigt sur när vi skulle där ifrån. Killar i min klass hade haft kalsonger under badbyxorna och duscharna inne hos herrarna var plötsligt fyllda med shampo. Med andra ord ligger inte min klass något vidare bra till när det gäller att få åka till simhallen någon mer gång....
Tre års kamp väntar
Tar man bussen så stannar denna utanför skolan två minuter innan vi börjar. Josse och jag tycker att det är lite för lite marginal
Därför tar vi alltid tåget. Väntat på bussen i tio minuter men kommer ändå fram tio minuter tidigare än om vi hade valt att ta den första bussen.
När man går av tåget och väntar på bussen som går genom staden så är vi alltid först. Vi brukar sätta oss i busskuren och huttrande vänta. Efter några minuter kan det dyka upp några fler personer som ställer sig framför busskuren.
Därefter passerar bussen oss på fel sida av vägen. När den gör detta strömmar det ut ungefär femton killar från stationen som hinner över vägen och ställer sig allra längst fram. De hinner lagom till att bussen har vänt och kommer tillbaka på rätt sida av vägen.
Ordningen man kommer till stationen är alltså: Vi, några få personer, "killarna".
Ordningen in i bussen är: "Killarna, de få personerna och sist och surast vi.
Nu de senaste gånger har dock Josse och jag gjort det hela annorlunda. När bussen passerar på andra sidan har vi gått fram och ställt oss på trottoarkanten så långt fram man kan komma. Killarna kan alltså inte ställa sig framför oss. Än har vi dock inte varit först in i bussen. Den har aldrig stannat precis framför oss utan antingen längre fram eller längre bak.
Fast killarna verkade lite störda att vi gjorde annorlunda vilket gör det hela så väldigt roligt. Bara därför så har jag lust att fortsätta göra likadant under de kommande tre åren. Någon gång måste bussen stanna precis framför oss och vi kommer vara de allra första in i värmen.
Datorer och annat tekniskt
Just nu ligger jag fryser i min säng med datorn på magen och en kudde bakom huvudet. Det är rent sjukt. För tio år sedan skulle jag aldrig ha drömt om att kunna ligga i min säng och hålla på med en dator. Jag låter väldigt gammal när jag säger så men det är helt sant. Då skulle jag kanske ha kunnat föreställa mig något sådant i en mycket lyxig villa hos några millionärer.
Min första mobil var trots allt väldigt liten även om de är mindre idag. Dock hade den en svartvit skärm. Eller ja, svagt ljusbrun eller vad man ska säga med svart text. Den hade två svartvita spel som var olika prickar som åkte runt och så skulle man försöka träffa små saker med de här prickarna. Att jag skulle ha en sådan mobil som jag har nu var helt osannolikt. Då tyckte jag att den mobilen jag hade var riktigt cool.
Vad kommer egentligen i framtiden? Datorerna kommer säkert väga mycket mindre. Skärmarna kommer säkert bli bättre och kanske mer stöttåliga och internett kommer kanske vara supersnabbt. Min dator som jag nu tycker är jättesmidig kommer jag säkert minnas som jätteklumpig.
Tänk om man la så mycket pengar, tid och intresse på vård som man gör på datorer. Jag har ju ingen statistik som säger att man inte gör det men det känns som att alla lägger mer pengar på ny teknik. Kanske om man la lika mycket på sjukvård att den skulle utvecklas lika snabbt?
Jag vill bara tillägga en sak vilket dessutom gör att inlägget inte får ett så allvarligt slut. Har ni någon gång försökt få upp ett skinkpålägg ur en förpackning och så sitter alla skinkbitar ihop?
Skinkpåläggen som vi har köpt är nämligen vikta i varandra på något idiotiskt sätt och enda argumentet jag kan hitta för att man skulle lägga dem så är för att djävlas. Ville bara få det sagt och hoppas att någon vilsen skinkpåläggs-uppläggare-designer råkar hamna på min blogg, läser allt om mina gamla datorer och sedan läser det här för att slutligen inse att man måste sluta vika skinkan. Varför kan man inte bara lägga påläggen ovanpå varandra rätt upp och ner? Det kanske är för lätt?
Nallar
Jag var hos tandläkaren igår. Inte den vanliga utan egentligen var jag hos tandregleringen som ansvarar för att fixa min mun med hjälp av tandställningar och andra läskiga saker. Fast det är ett så jobbigt ord att säga. Tandreglering. Mycket enklare att säga att man är hos tandläkaren.
Min tandspecialist tittade i munnen. Bad mig att bita. Tittade lite igen. Bad mig bita på nytt. Tittade. Bad mig bita annorlunda. Frågade om vissa tänder gick emot varandra.
Sedan sa hon att hon tänkte ge mig björnar eller nallar. Jag kommer inte ihåg vilket av dem hon sa. "Va?" Jag förstod inte alls vad hon menade. Nallar, vad hade det med min mun att göra?
"Gummisnoddar" svarade hon.
"Va?" upprepade jag igen.
"Har du inga gummisnoddar?"
Nu förstod jag plötsligt. Man kan ha gummisnoddar i munnen som man får fästa i tandställningen. Nu ville hon att jag skulle ha sådana och trodde tydligen att jag redan hade fått det tidigare. Fast det hade jag ju inte. Nallar kallades gummisnoddarna eftersom det är olika figurer på påsarna som förvarar snoddarna. Olika figurer visar olika styrkor på snoddarna.
Så fick jag mina nallar som jag ska byta varje dag.
Lågstadiet? Faktiskt inte....
Hade sovmorgon idag vilket jag egentligen inte skulle och det fick jag ju inte heller eftersom jag inte kunde få skjuts senare. Istället satte jag mig och gjorde lite naturkunskap i skolan. Väl där så dyker fyra killar upp ifrån klassen som glömt att vi hade sovmorgon.
Albert och jag gjorde naturkunskap och sedan lånade jag honom mitt anteckningshäfte. Han frågade nämligen om han inte skulle kunna få kolla på ett par av mina anteckningar när han skrev sina. Därför lämnade jag häftet hos honom.
Sedan gick jag, tillsammans med ett par tjejer som dykt upp, till biblioteket. Innan vi skulle gå så ville Bea kolla upp om ett par olika böcker fanns att låna. När hon inte hittade bokstaven hon letade efter på hyllan sa hon "Är jag blind, jag hittar inte K. Kan ni hitta den?"
Det var en himla tur för när vi gick bort för att leta i hyllan så passerade vi de killar utom Albert som kommit tidigare. Jag tittade snabbt efter vad de gjorde. Först trodde jag inte vad jag såg.
Jag såg att de stod vid kopieringsmaskinen och mina anteckningar låg i massor av kopior jämte.
Jag slet åt mig allt de kopierat och tog mina anteckningar. När jag senare frågade Albert så hade killarna bara tagit blocket för honom.
Hallå? Är det här natur på gymnasiet? Det liknar mer en rast på lågstadiet! Mycket larvigt gjort. Hade inte jag gått förbi så hade jag säkert inte ens fått reda på det.
Dödstrött
Sedan när jag kom hem dagen efter så blev jag sjukt trött efter en halvtimme. Hade ont i hela kroppen och blev helt yr när jag gick. Något som jag fortfarande har nu. Jag vet inte alls vad det är för jag är inte förskyld och har inte feber. Sov i alla fall elva timmar inatt men är ändå dödstrött.
Efter två panodil och lite mat som två småbrorsor fixat ska jag nu försöka plugga lite så att jag slipper det i veckan som kommer.
Puh.....
Jag menar inte inte Nalle Puh. Mer "puh" som ett lättnande andetag. Det har varit mycket i skolan ett tag. Förhoppningsvis ska jag hinna skriva lite bloggen under en vecka här innan det drar igång lite igen. Fast lite mer inlägg än vad det varit på senaste tiden hoppas jag att det blir.
Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta, vad har egentligen hänt? Det mesta kretsar för tillfället runt skolan. Inte så kul varken att skriva eller läsa om. Eller?
Jag trivs sjukt bra i klassen! Är väldigt trött på alla läxor men jag tänker härda ut. Det är dock jättemånga som går och småfunderar på att byta linje. Nej! Det får de inte! Klassen är ju så bra som den är. När man är det folket så står man ut med det mesta i skolan. Hur blir det då om en massa byter? Förhoppningsvis så kommer ingen till skott med att byta så att det inte blir av.
Min moppe har jag för övrigt inte fått tillbaka än och nu är det ju näst intill för kallt att åka moppe på morgnarna så jag ingen egentlig panik längre. Det är nästan redan för sent. Därför får jag skjuts till tåget varje dag.
Visst det är väl skönt att få sitta i en varm bil. Det är bara det att den här veckan var lite speciell så vi har haft tre sovmorgonar.
Dock har jag inte haft någon hitills eftersom mina föräldrar inte kan skjutsa mig till stationen senare. Imorgon ska jag dock få ha sovmorgon precis som klasskompisarna! Härligt!
