Johnossi i Norrköping
Så var det äntligen dags för konsert igår! Johnossi i Norrköping!
Väntan innan de kom upp på scenen kändes lång. Vi stod där. Jag brorsan och Karro och bara väntade. Jag var helt slut efter veckan som gått och hade inte riktigt fattat att vi faktiskt var där, ÄNTLIGEN.
Det var inte alls mycket folk där när konserten skulle börja vid åtta så vi hamnade långt fram. Vid kvart över åtta så hade det fortfarande inte hänt någon på scenen. Förutom lite folk som gick omkring och stämde gitarrer och fixade med trummorna.
Sedan dök det plötsligt upp en väldig massa människor. Antagligen personer som hade gått på konsert förut och som visste att allt skulle vara försenat. Vi började bli otåliga straxt innan halv nio. Alla ryckte till och började applådera och skrika vid minsta rörelse på scenen. De som stämde instrumenten fick ett antal jubel och applåder.
Till slut så kom de upp på scenen. John och Ossi i sitt band JOHNOSSI.
Hela konserten var fantastiskt bra. Jag var helt förvånad när det plötsligt var slut. Vad fort det gick! Väntan innan hade varit en tredjedel så lång men hade känts mycket, mycket längre.
Idag så hade vi så kallat "öppet hus" i skolan. Det vill säga: De nya eleverna har gått här i några månader, nu är de fast, dags att dra hit nya personer.
Jag var en "guide". Kort sagt, jag visade vägen. Jag sprang fram och tillbaka i alla korridorer ett antal gånger. Som tack för besväret är alla elever lediga på måndag, något som ska bli helt underbart skönt.
Väntan innan de kom upp på scenen kändes lång. Vi stod där. Jag brorsan och Karro och bara väntade. Jag var helt slut efter veckan som gått och hade inte riktigt fattat att vi faktiskt var där, ÄNTLIGEN.
Det var inte alls mycket folk där när konserten skulle börja vid åtta så vi hamnade långt fram. Vid kvart över åtta så hade det fortfarande inte hänt någon på scenen. Förutom lite folk som gick omkring och stämde gitarrer och fixade med trummorna.
Sedan dök det plötsligt upp en väldig massa människor. Antagligen personer som hade gått på konsert förut och som visste att allt skulle vara försenat. Vi började bli otåliga straxt innan halv nio. Alla ryckte till och började applådera och skrika vid minsta rörelse på scenen. De som stämde instrumenten fick ett antal jubel och applåder.
Till slut så kom de upp på scenen. John och Ossi i sitt band JOHNOSSI.
Hela konserten var fantastiskt bra. Jag var helt förvånad när det plötsligt var slut. Vad fort det gick! Väntan innan hade varit en tredjedel så lång men hade känts mycket, mycket längre.
Idag så hade vi så kallat "öppet hus" i skolan. Det vill säga: De nya eleverna har gått här i några månader, nu är de fast, dags att dra hit nya personer.
Jag var en "guide". Kort sagt, jag visade vägen. Jag sprang fram och tillbaka i alla korridorer ett antal gånger. Som tack för besväret är alla elever lediga på måndag, något som ska bli helt underbart skönt.
MEN
Avdelning 52. Mamma och jag var stressade med vi hann i tid. Klockan var exakt tio. Det var helt tyst i väntrummet när jag gick för att anmäla att jag hade kommit. Så fick jag fylla i ett papper om ifall jag åt medicin eller var allergisk och hit och dit. Sista frågan var om jag var rädd för tandläkarbesök.
"Bara om när jag ska ta bort ett tand" sa jag till mamma och skrattade till innan jag kryssade i nej.
Det var fortfarande helt tyst i väntrummet.
Tråkiga människor.
Eller så kanske de var rädda för tandläkare allihopa och satt och darrade för sig själva i väntan på att bli omhändertagna.
Snart blev jag inkallad och först så fick jag prata med killen som skulle ta bort tanden. Han verkade jätteduktig och pekade på en röntgenbild av mina tänder samtidigt som han förklarade en massa saker om varför jag skulle ta bort tanden och hur allt skulle gå till.
Efter att han hade pratat så gick vi in i nästa rum. Jag fick sätta mig ned i en stol som fälldes bakåt och därefter fick jag världens största lampa riktad mot ansiktet. Jag kände värmen ifrån den och såg nästan inget, jag blev tvungen att kisa. Sedan kom det tre stora sprutor in i munnen på mig. En i taget så klart, inte alla på en gång.
De såg enorma ut med den fantastiska vidvinkel som det blir på allting som de stoppar in i munnen på en. Han var jätteduktig, de kändes inte alls och snabbt så märkte jag att jag inte kände något alls i halva munnen. En väldigt läskig känsla.
En sköterska kom och la papper över hela mig. Jag fick sätta på mig ett hårnät och sedan la hon även ett grön papper över ögonen. Rätt så skönt trots allt, då slapp jag att få ljuset i ögonen.
Sedan drog allt igång. Jag såg lite av vad de höll på med, det var en liten springa i pappret över ögonen så jag skymtade ett par händer och instrumenten som de höll i. De borrade och bröt itu tanden. Något som hördes. Varje gång de bröt loss en bit så ekade det tydligt inne i huvudet men det kändes absolut ingenting vilket var fantastiskt skönt. Jag viftade lite med tårna, försökte att tänka på någon sång.
Plötsligt började borren att låta fruktansvärt högt, något som sköterskan kommenterade.
De verkade lite småstressade men jag trodde att jag bara inbillade mig. Läkaren bad någon att hämta en salva och en ny borr. Något som gjordes och jag fattade ingenting. De fortsatte att jobba, allting gick väldigt snabbt. Jag kände en tråd mot underläppen och förstod att de sydde igen efter tanden.
Sedan sa det till mig att de skulle fotografera i min mun. Efter att de tagit bort allt papper så förklarade de för mig att det hade gått jättebra att ta bort tanden.
MEN
Det hade varit något fel på deras första borr vilket de inte hade upptäckt i tid. Den hade därför bränt insidan av min kind, något som jag inte märkte eftersom jag var helt bedövad. Så jag hade fått ett brännsåg på ett par centimeter inne i kinden och upp på insidan av läppen. Detta skulle antagligen göra mer ont än den borttagna tanden och normalt brukar man inte ha återbesök men det ska jag ha om en vecka för att kolla hur brännsåret ser ut.
Instrumentet gick även emot min mungipa så där har jag ett mycket vackert rött sår som jag får smörja in med en specialsalva så ofta jag kan. Som sagt, mycket vackert. Jag fasar inför att äta i skolan imorgon...
Jag såg inte fram emot den lilla minioperationen men tänkte att det i alla fall skulle vara skönt efteråt när det var över. Sjutton heller....
"Bara om när jag ska ta bort ett tand" sa jag till mamma och skrattade till innan jag kryssade i nej.
Det var fortfarande helt tyst i väntrummet.
Tråkiga människor.
Eller så kanske de var rädda för tandläkare allihopa och satt och darrade för sig själva i väntan på att bli omhändertagna.
Snart blev jag inkallad och först så fick jag prata med killen som skulle ta bort tanden. Han verkade jätteduktig och pekade på en röntgenbild av mina tänder samtidigt som han förklarade en massa saker om varför jag skulle ta bort tanden och hur allt skulle gå till.
Efter att han hade pratat så gick vi in i nästa rum. Jag fick sätta mig ned i en stol som fälldes bakåt och därefter fick jag världens största lampa riktad mot ansiktet. Jag kände värmen ifrån den och såg nästan inget, jag blev tvungen att kisa. Sedan kom det tre stora sprutor in i munnen på mig. En i taget så klart, inte alla på en gång.
De såg enorma ut med den fantastiska vidvinkel som det blir på allting som de stoppar in i munnen på en. Han var jätteduktig, de kändes inte alls och snabbt så märkte jag att jag inte kände något alls i halva munnen. En väldigt läskig känsla.
En sköterska kom och la papper över hela mig. Jag fick sätta på mig ett hårnät och sedan la hon även ett grön papper över ögonen. Rätt så skönt trots allt, då slapp jag att få ljuset i ögonen.
Sedan drog allt igång. Jag såg lite av vad de höll på med, det var en liten springa i pappret över ögonen så jag skymtade ett par händer och instrumenten som de höll i. De borrade och bröt itu tanden. Något som hördes. Varje gång de bröt loss en bit så ekade det tydligt inne i huvudet men det kändes absolut ingenting vilket var fantastiskt skönt. Jag viftade lite med tårna, försökte att tänka på någon sång.
Plötsligt började borren att låta fruktansvärt högt, något som sköterskan kommenterade.
De verkade lite småstressade men jag trodde att jag bara inbillade mig. Läkaren bad någon att hämta en salva och en ny borr. Något som gjordes och jag fattade ingenting. De fortsatte att jobba, allting gick väldigt snabbt. Jag kände en tråd mot underläppen och förstod att de sydde igen efter tanden.
Sedan sa det till mig att de skulle fotografera i min mun. Efter att de tagit bort allt papper så förklarade de för mig att det hade gått jättebra att ta bort tanden.
MEN
Det hade varit något fel på deras första borr vilket de inte hade upptäckt i tid. Den hade därför bränt insidan av min kind, något som jag inte märkte eftersom jag var helt bedövad. Så jag hade fått ett brännsåg på ett par centimeter inne i kinden och upp på insidan av läppen. Detta skulle antagligen göra mer ont än den borttagna tanden och normalt brukar man inte ha återbesök men det ska jag ha om en vecka för att kolla hur brännsåret ser ut.
Instrumentet gick även emot min mungipa så där har jag ett mycket vackert rött sår som jag får smörja in med en specialsalva så ofta jag kan. Som sagt, mycket vackert. Jag fasar inför att äta i skolan imorgon...
Jag såg inte fram emot den lilla minioperationen men tänkte att det i alla fall skulle vara skönt efteråt när det var över. Sjutton heller....
Typiska svenska saker
Min kära tyska tjej som heter Mareen har åkt hem nu. Det gjorde hon i lördagsmorse och jag måste erkänna att det blev väldigt tomt. Jag längtar efter när vi ska åka dit i en vecka senare i vår. Även om det finns saker som jag inte ser fram emot. Så som FEMTON timmars bussresa dit och FEMTON timmars bussresa hem.
Mareenn hade med sig lite saker till oss. Lite godis, en bok som handlar om området där hon bor och lite annat smått och gott. Till och med en burk med gurkor som platsen där hon bor är kända för att göra. Nu måste jag hitta på något att ha med mig till henne. Lite polkagrisar kanske?
På avslutningsfesten som vi hade med våra tyska vänner så fick man äta kräftor om man ville. De förstod inte alls hur vi kunde äta något som såg så fruktansvärt äckligt ut. De kommenterade att kräftorna faktiskt hade ÖGONEN kvar och stirrade på dem. När vi till slut fick några (typ 3 av 25) att smaka på dem så tycke de flesta (2 av 3) att det smakade hemskt... Vi svenskar är dessutom VÄLDIGT konstiga som äter sill som tydligen smakar jätteäckligt.
Just nu så borde jag vara i skolan och jag önskar egentligen att jag var just det. Nu så sitter jag och väntar på att jag när som helst ska iväg och ta bort en tand. Något som jag inte tycker är så där jätteroligt. Jag hade hellre haft mina tre lektioner idag och sedan gått hem utan att behöva ha ont i munnen.
Vill inte, vill inte, vill inte ......... men måste.
Mareenn hade med sig lite saker till oss. Lite godis, en bok som handlar om området där hon bor och lite annat smått och gott. Till och med en burk med gurkor som platsen där hon bor är kända för att göra. Nu måste jag hitta på något att ha med mig till henne. Lite polkagrisar kanske?
På avslutningsfesten som vi hade med våra tyska vänner så fick man äta kräftor om man ville. De förstod inte alls hur vi kunde äta något som såg så fruktansvärt äckligt ut. De kommenterade att kräftorna faktiskt hade ÖGONEN kvar och stirrade på dem. När vi till slut fick några (typ 3 av 25) att smaka på dem så tycke de flesta (2 av 3) att det smakade hemskt... Vi svenskar är dessutom VÄLDIGT konstiga som äter sill som tydligen smakar jätteäckligt.
Just nu så borde jag vara i skolan och jag önskar egentligen att jag var just det. Nu så sitter jag och väntar på att jag när som helst ska iväg och ta bort en tand. Något som jag inte tycker är så där jätteroligt. Jag hade hellre haft mina tre lektioner idag och sedan gått hem utan att behöva ha ont i munnen.
Vill inte, vill inte, vill inte ......... men måste.
