Radhus är underskattat
Som lovat Ida, där har vi vår rubrik!
Denna dag har jag tillbringat med Ida. Jag tänkte tillägna vårt korthusbyggande ett blogginlägg!
Jo det såg riktigt lovande ut ett tag. vi hade precis börjat, än hade inte något tragiskt inträffat, jag kilade efter kameran, fotograferade det vi presterat hitintills. Notera att vi hade fem "bottenpelare". Vi trodde fortfarande att vi hade chans att bygga ett riktigt stort hus. En riktig skyskrapa. Så naiva...
Två sekunder senare.....
...såg det inte lika lovande ut. Vi noterade att det var svårt att bygga på höjden och undrade varför radhus är så underskattade?...
...ytterligare 10 sekunder senare...
...var katastrofen ett faktum... 
Vi gör några få framsteg men vi inser samtidigt våra brister inom kort-höghus-byggar-branschen. Vår brister är att vi inte klarar av att bygga på höjden...
Vi konstaterar att även detta skulle kunna vara ett korthus. Störst är inte alltid bäst! (Ord som används av oss som inte klarar av att bygga det som är störst)
Noga uträkningar i byggandet
TRE VÅNINGAR!!! Även om det inte stod upp sedan när jag väl släppte så behöver ju inte någon mer än Ida och jag få reda på det. För vad som hände tre sekunder senare syns ju inte på den här bilden.
Gårdagens kväll spenderades hemma hos Lotta som firades! Tack för kvällen! :D
Vardagsdramatik
Jag befinner mig på kulturskolan och har precis avslutat fiol-, teori- och cello- lektionerna. Jag knäpper på mig jackan.
Då ringer mobilen. Familjen är sen att hämta mig. Bara att knäppa upp jackan och sätta sig att vänta en halvtimme. Mamma tillägger innan hon lägger på
"Kan du köpa två festisar till Max och Leo. De säger att de är jättetörstiga. Jag ringer när vi är framme för att hämta dig"
Jag sitter i en soffa på kulturskolan i en halvtimme. Lyssnar till musiken som hörs genom väggen och som kommer från flitiga elever.
Till slut ringer mamma igen.
"Vi är framme om två minuter"
"Okey! Vad ville Max och Leo ha för smak på festisarna? Det finns äpple eller apelsin", säger jag.
"Ta två äpple", svarar mamma.
"Är dom där så att du kan fråga dem?" tillägger jag.
Mamma försvinner i tre sekunder.
"Båda ville ha apelsin, vilken tur att jag frågade", säger hon sen.
Familjen berättar för mig när jag kommer ut till bilen att de har varit i Linköping och köpt skridskor till Max och Leo.
Resan hem är rätt så tyst. Det är mörkt ute. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Tänker på annat.
Plötsligt bryter pappa tystnaden.
"Vart tog raggsockorna vägen som ni hade när ni testade skridskorna?"
Alla sitter tysta.
"Jaha, då blev väl de kvar i affären."
Då lutar sig Max fram jämte mig och känner i sin ena sko.
"Jag har den ena på mig! Det förklarar varför jag bara frös om den ena foten."
Vi andra skrattar åt honom.
Då lutar sig Leo fram och känner i sina skor.
"Och jag har den andra på mig!"
Ibland undrar jag om jag uppfattar världen och nuet på samma sätt som dem. Antagligen inte.
Denna mening är både början och slutet på denna rubrik
Allt som har en början har antagligen också ett slut. Har något inget slut så har det antagligen inte heller börjat och med andra ord inte existerat. När något tar slut så kan man även se det som en början på något annat. Det andra kommer antagligen också en dag att nå ett slut.
Därför är det ju bra att lovet tar slut nu för då har det ju börjat och även existerat och det är bra att skolan börjar för då kommer den ju att ta slut (någon gång).
Nope, ett försök men det lyckades inte. Ett försök att få mig att vara lite mer positiv till att behöva stiga upp vid sex imorgon och tvinga i mig frukost.
Slut på lovet. ...suck... Början på skolan (egentligen helt okey) med allt som följer med den (läxor, tidiga morgnar = inte lika okey)
Sista helgen har till störst del tillbringats hemma hos Ida. En underbar avslutning på lovet!
Att träffa klassen ska faktiskt bli kul i alla fall. Tur att man går i världens bästa klass! :)
En pulka eller inte en pulka? Det är frågan
Det betydde att jag hade sovit i typ elva timmar. Nästan i alla fall. Kände mig så där lätt febrig. Är rätt förkyld för tillfället.
Mina småbrorsor var ute i snön med en kompis. Efter att ha kollat ut genom fönstret såg jag att de åkte pulka på "pulkabacken". Ett namn som en utav våra kullar fått eftersom vi barn åker pulka där varje vinter. Den här vintern hade dock inte jag åkt en enda gång. INTE EN ENDA GÅNG. Tragiskt. Tittade ut genom fönstret en liten stund till.
Satte sedan på mig alla vinterkläder. Rotade bland skorna. Satte på mig mina aldrig använda termobyxor. Jag hatar termobyxor egentligen. Stora, prassliga och klumpiga är vad de är. Fast ska man åka pulka så får de duga. Då finns nästan inget alternativ. Just det kära läsare. Jag tänkte åka pulka.
Jag vet inte om jag kan säga att jag åkte pulka egentligen. Vart räknas snowracer?
Som svensk som inte äger varken skidor eller skridskor så är det väl pulkan (eller snowracern) som räddar vintern för min del.
När jag väl kommit ut var jag med när det gick upp och ner för den lilla backen.
Antag att utomjordingar skulle studera oss människor och just vid det här tillfället inriktat sig på oss där vi åker pulka.
"Människorna har klätt sig i tjocka kläder. De drar ett föremål i ett snöre efter sig. Nu sätter de sig gränsle på det föremål de tidigare dragit upp. DE ÅKER NER FÖR BACKEN! Oj, nu reser sig människan upp. Den verkar oskadd. Nu drar den upp föremålet på nytt OCH ÅKER NER IGEN. De upprepar sitt beteende i timtal. Kan det vara ett sätt att plåga sig själva? Genomför de någon slags religiös ritual? Nej nu beger de sig in i huset. Människorna tycks ha slitit helt utan att fått något gjort. Beteendet är oförklarligt..."
Sedan kliar sig utomjordingen sig i sitt gröna huvud och går sedan för att anteckna det hela i sitt anteckningshäfte där han även skrivit in saker så som: "Människohop samlas och hoppar tillsammans runt en stång" och "Mindre grupper människor samlas och gömmer ägg för små barn som sedan tvingas leta upp dem."
Efter pulkaåkandet hör det till att man går in i värmen och tar en varm kopp choklad.
Idag fick chokladen sällskap av en lussebulle och Starwars episod IV.
2010
Vilken ful siffra. 2010. Fast jag kanske bara är ovan? Ett nytt årtionde. Det känns som att en nolla saknas. Fast jag har hela livet på mig att vänja mig för den där nollan kommer inte att komma tillbaka så länge jag lever.
Mycket skratt!
Det är det bästa sättet att beskriva de första timmarna på mitt 2010. Kvällen, natten (och lite utav morgonen) tillbringades hos grannarna. OBESKRIVLIG MAT och FANTASTISKT SÄLLSKAP var vad de bjöd på!
Mycket bättre start på det här årtiondet kan man inte ha.
Ha ett gott nytt år och ett gott årtionde!
Det tänker jag försöka ha!
